Jag ville inte tro att det var sant.

Jag kände plötslig smärta. Åkte till sjukhuset mitt i natten.

När barnmorskan lyssnade efter hjärtljud och inget hörde. Klev jag ner från britsen och sa att hon ljög.

Jag hade hört hjärtljud dagen innan.

Jag åkte hem.

Du är välkommen tillbaka sa hon.

Min man hittade mej kvidandes med feber på golvet i badrumet och jag bara vägrade inse att det var som det var.

Barnet hade dött i min mage. Det fanns ingen gräns för mitt förnekande.

Men det fanns inget mer att förneka. Det fanns bara fakta.

Jag återvände till sjukhuset och fick den vård jag behövde. Det var svårt att gå igenom, det tog tid att läka.

Varje gånga jag läser en dödsannons där det står. "En ängel kom och vände om" får jag en klump i halsen, och tårarna bränner.

Jag har inte skrivit om det här på bloggen, för det var så länge sedan. Det har inte varit aktuellt som för dej Leia.

Men du Leia, jag kan inte ge dej någon tröst i att berätta min historia.

Jag bidrar med en dikt jag skrev då.. för länge länge sedan.

Om det ändå hade blivit.
Det som inte blev.
När jag så gärna ville att det skulle bli.
Ett frö som skulle gro och växa.
Bära dina och mina anletsdrag.
Någonting vi två har skapat.
Av kärlek skulle ett liv blivit till.
Igår hörde jag dina hjärtslag och kände dina rörelser under mitt bröst.
Nej, ville jag skrika.
Det är inte sant.
Jag vill inte kved mina tankar.
Varför malde mitt sinne medan jag vred mej i plågor.
Ingen återvändo fanns.
Jag kunde inte vilja tillräckligt, jag kunde inte hindra det som blev.
Mitt hjärta värkte.
Hoppet om ett liv rann bort.
Blodet som jag inte ville se glodde rakt emot mej.
Tårarna rann ned för mina kinder.
Hoppet om glädjen rann sakta bort.
Tröstande ord om att det var menat att ske.
Endast de friska överlever.
Hur skulle jag kunna förstå det.
Att mista ett hopp, att släcka en glädje.
Kunde jag inte bara få vara med den lilla värnlösa ett litet tag till.
Låt mej gråta färdigt innan ni säger att allt kommer bli bra.
Låt mej få läka. Jag blöder i hjärtat i själen. Överallt. Låt mej va!

Tiden läker såren, men låt det värka ut. Fina fina Leia. Ett ljus till din lilla liten och min lilla värnlösa och alla andra små änglar som inte är här nu.

Berätta lite om dej själv säger terapeuten.

Tack för frågan, vad vill du att jag ska säga?

Berätta lite om dej själv. Har du inte varit med om någonting värre än att din man varit otrogen mot dej?

Oj, var ska jag börja?

Börja från början. Hur var det när du var liten. Var du ett önskat barn?

Jag tar en djup suck och fortsätter med att svara:

Jag kom till världen av misstag. Min mamma ville inte ha några barn egentligen. Och när det väl var så att hon inte kunde få bort mej fast hon försökte med strumpstickor, så önskade hon sej en son. Jag var en dotter, klart hon blev besviken.

Vet du allt det där?

Javisst, hon har berättat det för mej. Jag var ett oönskat barn och hade fel kön och blev behandlad därefter.

Vad mer vill du veta?

Hur var det att växa upp, för dej?

Det har inte varit lätt. Jag blev ständigt jämförd med min äldre syster som ansågs smartare än jag och påmind om att min mamma tyckte att min lillasyster var sötare än jag.

Så, hon fick aldrig någon son, din mamma.

Jo, hon har det nu. En man som jag hade en kärleksrelation till har hon gjort till sin son. Jag har ingen kontakt med min mamma idag.

Och hur känns det?

Gissa två gånger. När man har en mamma som inte vill ha en och sedan tar avstånd och aldrig hör av sej, känns inte det?

Jo, det gör det säkert, men din pappa då?

Han är död sedan 15 år tillbaka. Jag hade ingen kontakt med honom. Han lämnade familjen när jag var sju år.

Hade du någon vuxen att ty dej till när du var barn?

Javisst, jag hade min mormor och mina kompisars mammor.

Hur blev du behandlad av din mamma?

Jag blev agad och bestraffad för vad jag inte ens kan minnas idag. Jag flyttade hemifrån när jag var 16 år. Det kändes jättebra.

Hur har du haft det med vänner och pojkvänner?

Min första pojkvän blev knivmördad, min andra pojkvän misshandlade mej, min tredje pojkvän övergav mej när jag var i tredje månaden.

Har du blivit bitter av det?

Verkar det så?

Nej, det verkar inte så.

Hur känns det då?

Jag har tagit mej igenom det. Jag har vuxit av mina svårigheter. Det gamla som ligger bakom mej har hänt, men det var jobbigt medan det hände. Då grät jag jättemycket. Och jag var arg.

Men nu har åren gått och du är mamma till fem barn.

Ja, och ett barn i himmelen.

Hur klarar man av att gå igenom så mycket? Hur har du klarat av det?

Jag har hela tiden försökt se det ljusa i livet. Vid ett tillfälle höll jag på att gå under, det var när min dotter fick anorexi samtidigt som min bästa vän dog i hjärtatack. Då var det nära att jag ville vika ner mej.

Skammen över att vara en värdelös mor och förlusten av bästa vännen var inte lätt att gå igenom.

Nej, det förstår jag, men du klarade det. Trots att du kände dej värdelös. Vill du berätta hur?

Det vet jag inte, jag tror att tiden läker alla sår och de som inte läker får man lära sej att leva med.

Du har alltså varit med om en hel del svårigheter. Hur känns det idag?

Jag har varit med om mycket mer än det jag hunnit berätta på den här timman vi haft tillsammans, du ville veta lite om min bakgrund. Jag vill vara här och nu.

Jag vill läka det sår blöder varje gång jag ser kvinnan min man var tillsammans med.

Det kan vi göra tillsammans. Välkommen tillbaka nästa vecka.

Tack och hej.

När jag lämnade terapirummet hade det förflutna hunnit ikapp mej och jag kände ett tryck över bröstet och såg minnesbilder från förr som jag inte ville se.

Varför utsatte jag mej för det här?

För att må bättre?

För att förstå varför jag blivit övergiven så många gånger?

För att kunna gå vidare utan sår?

Javisst så var det. Så är det. Jag vill leva här och nu, kärleksfullt och utan bitterhet. Jag vill kunna stå ut med att man inte kan vara älskad av alla och att livet är svårt ibland. Jag vill kunna leva med svek och besvikelse och vända det till livserfarenhet och kunna känna glädje för det som är jag.

Jag har ett mål med det här.

On a positive note

I've learned that, no matter what happens or how bad it seems today, life does go on, and it will be better tomorrow.

I've learned that, regardless of your relationship with your parents, you'll miss them when they're gone from your life.

I've learned that making a "living" is not the same thing as making a "life."

I've learned that life sometimes gives you a second chance.

I've learned that you shouldn't go through life with a catcher's mitt on both hands. You need to be able to throw something back.

I've learned that if you pursue happiness, it will elude you.

But, if you focus on your family, your friends, the needs of others, your work and doing the very best you can, happiness will find you.

I've learned that whenever I decide something with an open heart, I usually make the right decision.

I've learned that even when I have pains, I don't have to be one.

People love that human touch - holding hands, a warm hug, or just a friendly pat on the back.

I've learned that I still have a lot to learn.

I've learned that you should pass this on to everyone you care about.

I just did.

Textförfattaren är okänd för mej, men jag tror att det kan vara Rumi.

Jag har glömt vem som skickade de här fina tänkvärda orden till mej som jag vill dela med mej av till er som läser här.

Vet någon vem som skrivit dessa tänkvärda ord berätta gärna.

Bilden hittade jag när jag googlade på ödmjukhet.

Det har gått två år nu.....

Tur o oturen

Kunde ha varit värre. Vi hade tur!

Mycket ska man vara med om. Vi står still i en bilkö som ska leda oss hem efter en lång arbetsvecka och plötsligt känns det som om en bomb briserar och vi förstår att vi blivit påkörda bakifrån.
-Hur är det med dej, frågar jag chauffören.
- Fan. Vad ont i nacken jag fick.

Jag kliver ut och tittar på bilen bakom som har kört rakt in i kofångaren och som tur är för oss, dragkroken.
Hans bil är helt demolerad fram. Plåten intryckt, och förmodligen kylaren skadad.
Vi har blivit skjutsade fram mot bilen framför och i den bilen sitter två skräckslagna barn, och en chockad förare som undrade vad som hände. Hans plåtskador på bilen var ringa, men barnen grät.

När vi tagit alla uppgifter och var på väg att byta visitkort för att snabbt komma ur vägen och några hemlängtande bilster längre bak i trafikstockningen bett oss åka åt sidan och reda upp det hela sa jag bara – håll käften, för jag var så irriterad på deras bristande förståelse. Så riktades uppmärksamheten mot föraren som kört in i oss.

Vilken hastighet hade han haft, och vilken ursäkt hade han.
- Jag tappade kontrollen, förlåt mej.
- Javisst.
- Efteråt sa min chauffören att det första han kollade var andedräkten. Hade han luktat sprit hade han ringt polisen direkt.
Fredsagströtthet, chock och plåtskador och upplevelsen av ledsna rädda barn och med en otrolig längtan hem kom vi gemensamt överens om att det var ju en nedrans tur att vi valt den väg vi valt.
Tänk om vi hade tagit den andra vägen som vi tänkte ta för att undvika köer då hade bilen som körde rakt in i oss kört in i föraren med barnen framför oss.
Vi blev en slags stötdämpare, med vår lastbil.
Tänk att kunna se saken på de sättet.

Vi blev ett skydd för en värre olycka än den som blev för att vi i sista stund valde den väg som gjorde att vi faktiskt blev ett hinder för en olycka som kunde ha blivit värre än den blev.
Ibland har man änglarna med sej. Ibland har en del inte det.

http://www.sr.se/UPPLAND/nyheter/artikel.asp?artikel=3251371